Praktik och underbar pojkvän
Nu har jag varit två hela dagar på praktiken på PIVA. Jag trivs som fisken i vattnet, har en jätte bra handledare. Hon är så kunnig och vill lära ut och det bästa av allt, hon vill lära sig av mig och lyssnar på mina åsikter. Det tycker jag är jätte skönt för då behöver man inte vara rädd för att säga något fel. Jag kommer att lära mig massa nytt som jag inte hade lärt mig någon annanstans, patienterna har så mycket tankar och känslor så man själv blir snurrig i huvudet av att lyssna på dom. Men mina förutfattade meningar som jag hade tidigare finns inte längre. Vem som helst kan hamna på PIVA bara om det händer tillräckligt mycket dåliga saker runt om en. Sen får vissa det mer eller mindre, men allla kan få det. Men det är fortfarande skrämmande, när de är så sjuka som när de kommer in på PIVA så kan allting hända bra och dåliga saker. Så man måste ha ögonen öppna, sen att man vet att sladdar, knivar, saxar, skärp etc inte är tillåtet för olika anledningar gör att man fattar allvaret i situationerna. Men jag trivs jätte bra, även om det har varit rörigt och snurrigt så är det jätte bra.
Jag har jue haft en period jag mått sådär, det har jue hänt saker. Men jag är så glad för min otroligt underbara pojkvän som ställer upp och fattar att jag mår dåligt och varför. Han tar lite skit från mig eller mycket igår men han förstår att det inte är hans fel och sväljer det. Sen när jag är lugn och fått ut mina aggressioner och ja alla känslor som bunkrar upp så bara kramar han mig och frågar om det känns bättre nu. Han är helt fantastisk och underbar, vad hade jag gjort utan honom hos mig. Han förstår mig bättre än någon annan och han känner mig nästan lika bra som min mamma och pappa, och det är en bedrift. Han ser och hör på mig hur jagh mår och jag behöver oftast inte förklara. Jag älskar han och han ställer upp för mig på alla sätt och vis och jag önskar att jag kan göra det samma för han.
